Att uppleva uppgivenhet gör mig svag.

Att känna sig missförstådd gör mig osäker.

Att vinna någon är det vackraste någonsin.

Att tappa någon är som att trilla ner i en djup dal.

Att vinna tillbaka den tappade är vackert men än dock osäkert.

På två dagar vann jag tillbaka tre vänner. Bästa vinsten på länge och inget pris är mer önskvärt.

Att tappa någon under en minut får mig att undra, undra om jag kommer tappa fler på vägen.

Jag har inte längre någon förmåga att läsa mina närmsta och allra minst mig själv. Har jag format dem eller har de format mig? Ska jag tänka dåtid, nutid eller framtid?

För varje steg jag går framåt hamnar jag två steg bakom. Jag har svårt att fokusera på vad det är jag måste offra eller om jag redan har offrat mig själv. Har jag gett en människa, som inget vill annat än att få bort mig, hans vinst? Har han sprungit i mål medans jag sprang vilse?

Jag ska se framåt, men min framtid handlar dessvärre inte enbart om mig själv utan påverkas mycket om på vilken mark jag står och med vilka vid min sida. Jag har en önskan om vart jag står och vilka som står bakom mig oavsett oväder. Men framför mig finns en vägg som jag inte kommer över och kanske kan jag endast komma över den om jag går ner i dalen ordentligt och ropar på fienden. Det kanske är då jag får veta om jag klarar striden eller om jag faller. Om jag faller i den dalen vet jag att kommer kunna klättra lättare, dock kommer det vara en backe som är brantare än någon tidigare.

Eller ska jag ge upp här och nu?