Straffad.

Jag ger inte upp, med det menar jag dock inte att jag orkar så mycket mer av allt elände.
Snälla, låt mig bara få lite lugn och ro. Förstår inte riktigt vad jag har gjort för att råka ut för allt som runt mig sker.

Jag har på något vänster blivit en syndabock och det är ett skäl till varför jag sjukskrev mig. En veckas sjukskrivning såg jag fram emot och det gjorde mig gott - tills torsdagen anlände.

Det obehagliga i det hela är att jag under senaste veckan förvånats över min bilkörning. Kört hackigt, nästan missat bilar i korsningar och vart i helt andra tankar. Igår skrev jag till en vän att det kanske var sista gången jag sa hejdå till honom (må ej glömmas att jag är en dramaqueen). Senare på kvällen bad mina föräldrar mig att köra försiktigt när vi skulle upp till farmor. Jag svarade då med att "ja, tänk vad illa det vore om något hände. Då hade alla era barn och ert enda barnbarn varit i bilen". Första halvan av resan pratade jag och min ena syster om trafikolyckor och jag observerade att bilen låstes när man körde. Sen sa det bara pang..! En bil körde in i ena sidan, precis där Anton satt.
Allt gick bra men jag fortsätter än att beskylla mig själv, det kan jag förmodligen inte göra för mycket. Mitt straff och mina synder skall jag känna och lida av, även om de så skulle fortsätta livet ut.

Vi lever och mår bra, bara tomten och Fridas hjärnspöken är vakna.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0