Hur ska jag förklara detta uttalande kan man undra. Men det är  inte så svårt. Oftast är elände för jävla jobbigt, ibland roande och ibland är det faktiskt njutbart.

Det värsta eländet jag vet är när någon man älskar, tycker eller bryr sig om råkar ut för något hemskt. Då måste man prestera, vilket jag alltid mer än gärna gör. Men på samma gång är man väldigt oanvändbar.
Helst hade man ju velat vara en utbildad läkare, advokat eller seriemördare och bara få slut på eländet. Men istället står man där som en dåre och vet inte vart man ska ta vägen eller hur man ska gå vidare. Eftersom jag varken är läkare, advokat eller seriemördare och inte har tänkt att utbilda mig till något utav det så är det bara till att acceptera - jag kan inte göra något av det som de skulle kunna göra.
Men! något jag kan göra är ju faktiskt att finnas där skrattande, gråtande eller stum. Oavsett är det värt mer än man kan tro och det är något jag lärt mig och skulle nästan kunna säga; har en utbildning inom. Det är faktiskt svårt att veta när man ska vara tyst och när man skall undvika det.
Det finaste och ljuvligaste man kan ha med någon, mitt i ett elände, är just tystnaden.