Känns inte lika lätt att fortsätta skriva om min rehabilitering. Förmodligen då det är här allt det tunga börjar på riktigt och öppen som jag har jag en lättare känsla av beslutsångest gällande vad jag ska ta med och ej.

Iallafall...
...efter hjärnhinneinflammationen gick jag för första gången i mitt liv, och detta var otroligt efterlängtat, upp i vikt! Mina kinder växte från plommon till äpplen, jag fick minst tre cykeldäck på magen när jag satt ned och celluliterna började visa sig från knävecken och uppåt min rumpa som inte längre enbart var putig utan även bredare.

Jag levde loppan som 18-åring och gick ut minst tre gånger i veckan, dansade mig svettig, drack mig berusad och var i full jakt efter killar. Det visade sig vara tre saker som gick hand i hand då jag gärna flirtade in mig hos varje DJ - fick den musik som gjorde mig mest svettig vid dans -, flirtade med de mest lättfotade bartendrarna - fick gratis alkohol - och kunde i princip välja och vraka bland killarna.
Men där i mellan då? Jag tror faktiskt att detta nya gjorde mig någorlunda fri från oro, ångest och hjärnspöken. Jag behövde ju inte vara mig själv för fem öre eller vara ensam heller för den delen.

Sen började man inse att krogen kanske inte var så himla rolig som man hade trott och man längtade lite tillbaka till hemmafesterna. Men inte slutade jag "kroga" mig för det inte...
Istället försökte jag hitta en någorlunda kille som kanske kunde vara av intresse för längre än en natt. Det var svårt och jag hoppades alltid lite för mycket vid fel tillfällen och saknade intresse vid rätt tillfällen. Jag kände mig till slut som en trasdocka som kastades in i det ena, in i det andra och saknade en styrka att kunna stoppa mig när det gick utför samt en styrka som tillät mig fortsätta när allt var lugnt.
Jag fick en känsla av att allt jag rörde vid dog och jag förstod verkligen inte hur det kunde vara så och jag fortsatte spelet trots att min kropp hela tiden gav mig tydliga signaler att jag nog borde vända mig inåt och stanna upp för en stund.

Alkoholen hanterade mig allt sämre och jag hanterade alkoholen sämre. Mina känslor svallade och jag hade ingen kontroll utan stod oftast utanför och såg på utan en möjlighet att kunna stoppa det som hände. Jag blev arg på de jag älskade mest, drogs till de killar jag borde undvika och mina hjärnspöken levde loppan.

Sen en sommar när jag var 20 år trodde jag att jag funnit det som var kärlek. Jag fick vara med honom hela tiden bara jag var och gjorde som han gjorde. Inte orka hämta en kondom vid sex, röka på och tillåta honom umgås och smeka sina ex framför mig. Allt var tillåtet, jag hade ju äntligen hittat det som var kärlek! Eller iallafall hittat någon som ville vara med mig även om han inte vågade nämna mig när han pratade med sina vänner i telefon för att då bli utskrattad. Vi var ju kära.

Fortsättning följer...
Musik vid detta skriveri