Utanförskap

Att känna sig utanför känns ofta orättvist. Man har ingen makt. Man kan inte förändra den pågående situationen.

Daniel förklarade för mig för ett par dagar sedan när vi spenderade upp emot sex timmar bland färggranna löv, skog och Delsjön; att när han tittade på hur fint allt var kände han sig utanför. Han fick liksom inte finnas med i det fina. Han var inte något av det fina. Han hade velat vara ett träd, ett fint träd i sällskap med de andra träden. Jag skrattade åt honom först, men började förstå honom under tiden han förklarade. Man kommer nog aldrig kunna vara i något så fridfullt och oförstört.

Jag känner mig också utanför. Utanför för att jag inte har någon makt och inte kan påverka. Anna får inte vara sjuk. Det går inte. Hon är mina lungor. Hon får mig att leva. Jag orkar tack vare henne resa mig upp efter hårda fall. Hon är allt. Mitt allt.
Varför kan jag inte få påverka? Jag vill ha makt i detta, makt att kunna stoppa det onda på samma sätt som hon skyddat mig från ont. Men jag är utanför och kan inte riva eller klättra över den höga mur som står oss emellan.
Det finns egentligen inget val -  Anna får inte lämna mig. Inte någonsin, men framförallt inte nu. Jag klarar mig inte utan henne just nu.


Kommentarer
Postat av: Tove

http://www.youtube.com/watch?v=I_Od0PJp6GI&feature=player_embedded#!



du är så fin. önskar att jag var nära.

2010-10-17 @ 15:01:16

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0