Ja.
Vad ska jag säga...
Jag är så glad och lättad att jag knappt känner något alls. Känner mig nästintill tom.
Anna, min Anna, har ingen tumör i sin hjärna och hon är min tills den dag vi är redo för att säga farväl. Varken hon eller jag var redo nu.
Jag kommer nog aldrig att vara redo och det skrämmer mig. Men hoppas att jag känner mig starkare den dag det kommer att ske, har en stadig grund att stå på och kan stötta mig själv igenom det.

Varför skaffar man djur kan jag tänka ibland. Det är ju så fruktansvärt jobbigt när de lämnar en. De lämnar en alltid för tidigt.
Men jag vet ju att jag inte kan leva utan djur, speciellt inte Anna, hon måste alltid finnas med mig. Hon betyder så mycket att inga ord är någon idé försöka förklara det med.

Dagen har sedan det fantastiska beskedet i morse flutit på mycket fint. Har slitit som bara den på jobbet och klappade mig nöjt på axeln när jag traskade därifrån.
Hemma var det dags för att ge kärlek till en hel del tyg av olika material i min boning - tvättid! Under tiden maskinerna arbetade så städade jag glatt trappuppgången, tjuvkikade filurigt i källaren om det fanns något förråd till mig och fnös sedan lättsamt över figurerna i Paradise Hotel(något pinsamt, menvafan).
Sen - hör och häpna! - begav jag mig till Skatås och tog mig igenom fem kilometer i ett något snabbare tempo än gång och ett långsammare tempo än rusa. Jogga kallas det.

Johojo minsann!
Här är man inte så dum serrö. Jo man tackar!