Jag minns så väl min tre senaste "hickor". Visst kan jag få en hick då och då - det lever jag på länge vill jag lova!
Jag älskar att min kropp bara bestämt sig för att låta helt bananas och inte låter mig kontrollera det. Galet, galet..! Jo, jag är allvarlig. Vet att de allra flesta avskyr sina hick-attacker. Men jag kan skratta länge åt era också, så snälla håll det ej inne. Inte för min skull iallafall.

Senast var jag väl 11-12 år. Var i mataffär med en kompis och vi var sådär fnittriga och flickiga som bara töser i den åldern kan vara (jaja, jag kan vara det nu också...). Då ringde hick-klockan hos mig och fram for höga, kraftiga hickar under hela vistelsen i butiken. Det var så kul!!!

Sen var det nyår när jag var 17 år, var på väg hem i natten med min syster. Då ringde klockan igen och jag välkomnade varmt det nya året med mina likaså höga och kraftiga hickar. Jag dog av skratt medans systern min var trött, kall, full och bara ville hem och sova. Men lika nöjd var jag för det!

Så kom det en liten smygstart för någon helg sedan faktiskt. Kanske sisådär sju hickar med jämnt mellanrum medans familjen satt vid middagsbordet och jag låg och vred mig av skratt på golvet. Hihi-hick!-haha-hick!-hohaha-hick! etc. etc.

Avslutningen på denna hick-kick kom igår. En tisdag i november, med migränkänningar och tvättid. Stonkande och besvärad över att hänga upp tvätt överaskades jag med cirka ytterliga, hör och häpna, tiotal hickar. Jag bröt ihop totalt, skrattade så magen värkte och likaså migränhuvudet. Har nog aldrig varit så roligt att hänga upp tvätt som det var igår!

Må kommande hick-fria år gå illa kvickt - can't wait to see you again!