Man kan lämna någon och på samma gång vara den som blir lämnad.
Jag har blivit lämnad och varit den som lämnat någon. Oavsett står jag ensam.
Man blir antingen ersatt eller så ersätter man någon. Aldrig kan man ge något så fint som den man ersätter, den kan aldrig ge det lilla som inte kan beskrivas utan bara kännas.
Det är fint tycker jag.

Ofta är det inte det man fokuserar på, att man lämnade något efter sig som ingen kan ersätta, utan istället fokuseras det på det man aldrig lämnade efter sig och det man aldrig hade eller kommer att få.
Jag har blivit lämnad många gånger. Jag har lämnat många gånger. Jag inbillar mig att jag har blivit lämnad fler gånger än jag lämnat någon, men det kan vara mina hjärnspöken som prioriterar det dåliga.

Jag är så bra på att fokusera på det jag gjort dåligt, det jag aldrig kunnat göra och tron om att jag aldrig kommer klara det jag vill.

Detta handlar inte bara om kärlek. Det handlar om vänskap, familj, hobbyer, arbetsplats, bostad, resor och mycket mer.
Dock är det kärleken som känns, känns ända in hjärtat och ut i hela kroppen. Ångest. Oro. Pessimism. Och ensam.
Jag har blivit härdad gällande kärleken, iallafall den kärleken som jag kan få från en kille. En kille jag gillar för mycket på alldeles för kort tid och där jag omvandlar hans lögner till sanning. Det tror jag är kärlek just då. Ont. Jätteont gör det varje gång jag står ensam, igen. Men det går över. Jag vet det, har lärt mig det.

Men en vän, en vän som jag älskar så mycket att mina ord inte räcker till, skulle jag aldrig överleva att bli lämnad av. Jag har tre stycken som är utöver det vanliga. De är mina lungor och får mig att må bra trots att jag är jag.

Familjen har jag lämnat, det gjorde ont. Jag har tagit det största steget från dem, kommer aldrig behöva ta ett endaste steg längre från dem. Det är perfekt nu. Vi hörs, ses, älskar varandra och jag trivs.

Häst och hund har stoppat mig från att avsluta livet tidigare än menat. Stoppat mig utan att de är medvetna om det. De har aldrig eller skulle aldrig försöka stoppa mig, men de lyckas ändå. Tysta. Utan dem vill jag inte ens tänka på var jag skulle vara, vem jag skulle vara eller hur jag skulle se ut idag. Vi lever i en egen värld ihop, vi tre. En värld utan ångest, oro, ensamhet och med en trygghet som är obeskrivbar. En trygghet där jag vet att jag aldrig kommer bli ersatt av någon annan, någonsin. Lever i nuet med dem och det är värt, värt mitt liv.

Man överlever ensamheten så länge man har tålamod och kräver styrka från sig själv.
Fly inte utan våga ta steget att faktiskt nudda vid rädslan. Det är bara en själv som har förmågan att klara det, ingen annan.