förvirringen

jag är bra på nåt. är bra på att ge.
ge ge ge.
jag gillar det. blir nöjd när folk mår bra, jag mår bra av det. jag ger kärlek, uppmärksamhet, öl och mig. känns så bra i stunden. stunden kan vara allt från en halv minut till veckor, månader eller livstid.
men jag har aldrig den styrka jag tror att jag har. jag tror att det jag ger gör allt gott, för alla. det gör det också, för alla - förutom mig själv.
själv står jag alltid tomhänt; ingen kärlek, uppmärksamhet, öl men dock mig själv. men det trivs jag inte med, inte alls.
vill ha någon, någon att tänka på. på så sätt slipper jag engagera mig i mig själv och hur jag tänker. mycket enklare och svårare att försöka tänka på någon annan och hur denne tänker. dock står jag alltid tomhänt i slutändan och undrar om all tid som spenderats på hur denne tänker verkligen var värt det? hur orkade jag? varför lär jag mig aldrig...
skam. ångest. oro. ensam. och förvirring.

vill kunna sträcka ut armarna och ha någon som springer mot mig och ser mig, bara mig.
är bra på att lura mig själv och tänka att jag har det bra, ensam. men jag klarar aldrig att stå upp för det. om jag ändå hade kunnat få andra att tro det. men så är jag så lättläst och förstår det först efter att andra insett att jag inte trivs. jag ser det på dem; ögonen, blicken, kroppspråket, tonen i rösten och nervositeten.

jag känner mig ensam och det gör mig så trött. eftersom jag aldrig inbjuder någon att göra mig sällskap.
förstår inte riktigt min strategi?
den som lever får se -
men ska man inte få känna sig önskad i något skift av denna tid?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0