Jag kommer ihåg i gymnasiet när ordet makt togs upp. Det var förbannat intressant. Var väl egentligen det enda goda jag fick med mig från den lärarinnan, resten var ett hemligt krig mellan oss båda.
Jag har makt nu när jag sitter och skriver. Jag har makt över min dator och kan skriva och klicka mig fram var och hur jag vill.
Jag har makt över Simon(hunden) och ger honom mat när det passar mig, sover en kvart längre på morgonen fastän han ville gå ut för en timme sedan. Jag är makt för honom.
Jag har makt över Anna(hästen). Bestämmer var hon ska stå, vem som ska bli hennes bästis och hur mycket mat hon ska ha.
Jag har makt över Gun(bilen) och kan ta henne inklusive passagerare precis vart jag vill och hon/dem ska/kan inte agera emot detta.
Jag har makt på möten när jag pratar och ber att få tala till punkt fastän en högt uppsatt varelse säger emot.
Jag har makt över mig. Makt att förbättra mitt mående, hälsa och få harmoni. Fan vad klyschigt, sorry. Svårast av allt är faktiskt att ha makt över sig själv. Att faktiskt sluta upp med de saker som gör en svagare och fortsätta med sånt som man i längden mår mycket bättre av. Jag är en envis jävel vill jag lova, försök att vända mig uppochner och ut och in på samma sätt som mina hjärnspöken gör. Tyvärr, det är en svår om än omöjlig match.

Nu vill min kropp gå och lägga sig, det vill inte mina hjärnspöken. Jahopp...