Igår när jag kom hem hade jag ingen ro att sova. Eftersom dagen blev så otroligt mycket bättre än jag trodde att den skulle bli var det som att min kropp inte kände sig hel efter att inte ha känt sig nedstämd. Då kom jag på det! En film som en kollega pratat om som han storgrät rakt igenom - den ska jag se! Tänk att få bli så hypnotiserad av en film att man tror på den och allt där i.

Jag såg den, den var fin och fruktansvärd. Men jag kände inget, det var inga känslor jag kunde känna igen mig i även om den hade med allt; kärlek, förlust, familj, frihet. Jag är glad att jag såg "Legends of the fall", den var bra men den gav mig inte det jag förväntat mig.

Inget mer med det tänkte jag. Men, så idag så hände det jag trodde skulle hända igår. Jag såg en film som jag grät något fruktansvärt i och kände allt jag ville känna; rysningar, kärlek, förlust och frihet. Filmen jag såg var "Marley and me".

Allt blir liksom så mycket enklare när det handlar om de som ligger mig närmast, djur. Deras ärlighet går inte att jämföra med kärlek man får från en människa. Det är två helt olika kärlekar.

Med detta sagt menar jag inte att jag klarar mig särskilt länge utan kärlek från människor, men utan kärlek från djur kommer jag aldrig att överleva en sekund.