Idag kände jag den värsta känslan på länge, men på samma gång en väldigt fin känsla.

Obehagligt hur mycket någon kan betyda för en. Fint, absolut.
Vi grät ihop.
Jag försvann totalt. Föll ihop. En del av mig ville dö. En del av mig ville fortsätta känna kärleken. Jag förlorade och vann på samma gång. Jag klandrade mig själv. Allt är mitt fel. Förlåt. Jag gav inte upp. Jag kämpade och gör det än. Jag klättrar uppåt oavsett hur långt jag faller. Friheten är nära, en timme eller flera år. Friheten kommer och jag ska göra den ständigt sällskap i nöd och lust.

Jag älskar dig pappa