Det blev mig en afton utan dess like idag.
Efter arbetsdagen halkade jag mig fram till frisörsalongen, gott att unna sig själv det samt att få komplimanger över sina långa ben och ett lika långt hår. Efter detta så, hör och häpna, åkte jag till Järntorget. Jajjemen! Var lite för tidig (som en kvinna i sina bästa år så gäller det att ha gott om tid vid vinterunderlag) så fick sätta mig på Burger King. Det var läskigt men spännande. Hoppades att inget spöke från 2:a lång skulle klampa in och det gjorde det inte heller, tack. Vågade t.o.m snegla på såna där varelser som kallas, män eller man kanske det är. Sen väckte Stina mig ur mina vildaste tankar och visade mig vägen till Pustervik. Där köpte jag en öl till Stina och en varm choklad till mig - festligt. Efter knappa timman så stod jag inte ut med min huvudvärk och klockan vankades sovdags så blev till att lämna en kär vän ensam på ett fyrverkeriande Järntorget. Förlåt!

Stina sa att jag blev nominerad till "Vän av ordning" efter min berättelse om kvällspromenaden med hunden förra helgen som slutade med att rädda hela östra Göteborg från att brinna ner, typ. Jag gick nämligen och smög i snön bakom min hållplats då jag ser att det brinner från en av papperskorgarna. Jag springer dit med vinden vinande i mitt hår och en stor livsfarlig hund tätt vid min sida. Stannar upp och frågar skrikande:
-Är det ingen som ser att det brinner här?!
Inget svar. Folket på hållplatsen tittade upp mot himlen, började vissla och vände sig sakta om från mig.
-Är det ingen jävel som ser att det brinner här?
En tonårspåg vänder sig mot mig och sa:
-Jo men det brann redan när vi kom.
-Så man kan inte släcka den då eller vaddå? Skrek jag till honom samt alla andra vilsna kottar som stod där.
Jag började utföra hjälteinsatsen och samlade ihop snö som en hamster fyller på sitt förråd. Två spårvagnar och en buss hann komma under min insats och folk stannade mest upp och tittade på mig när jag maniskt samlade ihop snö medans dussintals av svordomar for ur mig. Om det ändå kunde komma några pensionärer som kunde förstå mig, tänkte jag. Så stod där två tanter som sända från ovan och tittade på mig. Men! så skrattade de och sa:
-Är det någon som har satt eld på papperskorgen? Ho ha ha så busigt och tokigt.
-Mhmm... Det är det visst... mumlade jag ur mig.
Sen lämnade jag olycksplatsen med min stora blodtörstiga hund.
Efter detta så luktade jag rök i tre dagar oavsett hur ivrigt jag masserade in schampo och andra välluktande produkter i mitt hår. Det ni, det var tacket för att jag var polis på min gata.

Fan, tantlivet är nog lite för mycket för mig. Så mycket ansvar liksom. Måste tänka över detta än en gång om jag verkligen kan ta på mig detta ansvar som tant - återstår att se..!

Hej så länge