Ibland känns det som att jag tappar mig själv. Jag är på ett ställe men mina känslor någon helt annanstans.
Låter sjukt dramatiskt och märkligt - tycker jag också. Men så är det.

Jag kan försvinna in i filmer, låtar, i samtal, iakttagelser på en spårvagn etc. etc.
Jag reagerar på småsaker i beskrivningar, toner och saker jag tittar på. Kan göra ett helt liv uppmålat efter att ha sett en person, pratat med någon eller hört en låt. Detta skrämmer mig. Inte möjligtvis att jag har fantasi, utan snarare hur jag ser på samhället, vänner och främst mig själv. Jag målar upp något som i dagsläget är omöjligt att få och när jag kommer på mig själv i dessa tankar så skäms jag. Skäms och skäller på mig själv över att jag verkligen tror att jag kommer lyckas med karriär, familj och kärlek. Jag?

Nu hade jag velat skriva; jag kommer lyckas, om inte med de högsta av drömmar och tankar så kommer jag vara på god väg och landa där jag klarar att balansera.
Men idag är en sådan dag där jag inte tror på det. Tror inte på något.
Fast nu, just i denna stund, fick jag en fin känsla inom mig. Simon lade sig på golvet mitt framför mig, med de vänligaste ögon man kan ha och det är nästan så jag kan se och höra honom fnissa när han ligger där och viftar på svansen. Löjligt glad blir jag av det. Och rörd. Kanske kände han min obehagliga känsla som jag bar på och skickade ut till universum. Kanske. Eller så var det bara förbaskat bra timing.

Får avsluta här nu,
jag tappade bort mig själv. Igen.