Jag faller.
Faller och missar alla grästuvor som jag skulle kunna få grepp om. Ibland sticker en gren ut och skjuter upp mig en stund, men bara en stund.
Jag kan ibland se mig falla utifrån och ibland känner jag hur jag faller - kan inte kontrollera fallet oavsett. Jag faller ner mot mörker, gifter och ensamhet. Jag kämpar allt vad jag kan för att nå en grästuva att klamra mig fast vid eller försöka landa på en gren, en gren som inte bryts av direkt och på så sätt inte ger någon som helst skjuts upp.

Jag förbereder mig för det värsta och bygger på samma gång upp mig så att jag den dagen får tag på en grästuva orkar kravla mig upp. Behöver nödvändigtvis inte vara upp till toppen, men iallafall såpass att jag kan hålla balansen där jag står och samla nya krafter till att komma ännu högre.